Dagen kommer vara tuff idag...

Det började med psykologbesök på morgonen. Alltid lika tufft att grotta i det som varit, dock väldigt behövligt att få upp allt till ytan för att kunna processa det... Det äter lixom upp mig inifrån....

Nu är det dock bara 34 minuter kvar tills jag och sambon ska till advokaten. Många saker på G samtidigt... Stämningsansökan har blivit försenad av naturliga orsaker, men nu ska den äntligen in - med blandade känslor...
Wish me luck!! ??

Jaha, då sitter man här nu. För första gången ska man ge sig på att blogga...

Jag vill - förutom i min presentation påpeka att detta är något jag gör för min egen skull, inte för någon annans. Jag har gått igenom ett helvete under hösten och har försökt med hjälp av läkare och psykologer att ta mig ignom det, men det har hittills inte fungerat mer än att de har sjuksrivit mig med  diagnosen "Paniksymtom". Inte hjälpt mig att ta tag i det som varit eller försökt grotta i grundproblemet. Mediciner för att kunna sova på nätterna och sen sjukskrivning pga paniken som kommer med jämna mellanrum.

Det enklase är väl att börja från början.

Den 19/4 bestämmer jag mig för att vara riktikgt impulsiv. Jag åker på en ganska otippad dejt, till andra sidan Stockholm för att träffa en kille jag fallit för per sms, men som jag ännu inte träffat. Han och jag verkar vara väldigt lika på många punkter och vi har roligt när vi pratar så jag tänkte: Vad har jag att förlora liksom...

Jag satte mig på busse och resan dit  började. Herregud va nervös jag var...

Det visar sig att han som plockar upp mig vid bussen var mannen i mitt liv. Jag föll som en fura med en  gång, och det var ömsesidigt. Jag kom till Åkersberga på påskafton och har knappt lämnat Åkersberga efter det, med undantag för enstaka nätter precis i början av vårt förhållande.

Vi har både han och jag två barn, var sin tjej och varsin kille. Vi har hela tiden varit väldigt noga med att involvera dem i beslut som rör vårt förhållande då vi vill att att de ska känna sig delaktiga, så när vi kom till punkten att vi kände att nu vill vi flytta ihop och bli sambo,så lät vi barnen vara med i det beslutet.

Allt flyter på och livet är frid och fröjd.

29/9 åker min sambo till ryggkliniken i Strängnäs för att genomgå en diskbråksoperation. Inga problem där inte, han skulle komma hem dagen efter och sen skulle rehabiliteringen börja. TOPPEN!! Äntligen så kan man börja göra lite roliga saker igen, det som man inte kunnat medan hans rygg varit krashad...

Han kommer hem 30/9 som planerat, och nu börjar helvetet.

Han har naturligtvis ont när han kommer hem. Det är ingen vanlig "mammavecka" men barnen är hos mig då derars pappa är utomsocknes på utbildning.

Dagen flyter på som vanligt, men när kvällen kommer så blir det kaotiskt.

Min dotter bestämmer sig då för att ta en överdos av olika sortes tabletter...

Det blir till att lämna sonen hos min nyopererade sambo och åka i ilfart in till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att pumpa i henne aktivt kol, samt kontroller för att se så att inte njurar/lever tar skada av tabletterna...

Överflyttning till Södersjukhuset med inkäggning för att dagen efter få första kontakten med BUP-akuten och deras jourläkare. Det blev en låååååååång natt och en ännu längre dag dagen därpå. Min sambo satt hemma och firade sin födelsedag med min son -nyopererad medan vi satt på avdelningen på sös och väntade på att jourläkaren på barnpsyk skulle ta emot oss...

Vi kommer ner till psykakuten för att få träffa läkaren där, och hamnar i ett långt möte med läkare, vårdare etc. Helt fantastisk personal. De pratade mycket med min dotter om varför   och om honkan tänka sig att göra om det eller om det var en engångsföretelese. Hon lovar och svär (såklart) att det var en engångsföretelse, och de släpper hem oss, men hennes löfte om attt inte göra om det. Jo men tjena... som om hon själv skulle sitta och erkänna att hon tänker göra det igen..!?

Vi sätter oss i bilen och åker hem. Stannar på vägen hem och käper blommor till födelsedagsbarnet hemma och kommer hem till en underbar kopp kaffe och helt slutkörd sambo. Sonen hade - tack gode gud - knappt märkt att jag var borta...

Nu börjar förberedelserna för om en timme max kommer det gäster som vill fira födelsedagsbarnet, så det skulle fixas och trixas och dukas fram. Sambons mamma var på plats, men snart skulle vänner och bekanta dyka upp också..

Dottern kramades grattis och gick upp på sitt rum. Jag hör att hon går på toaletten, men fortsätter med mitt nere i köket. När hon enligt min mening varit inne på toaletten  alldeles för lång tid så springer jag upp, märker att hon låst toalettdörrer för att sitta där inne och gråta, prata i telefon och förmodligen någotnting mer. Jag bankar och slår på dörren och efter mycekt om och men så öppnar hon... med uppskurna armar... Det är hemskt att som mamma se sin dotter med så många skärsår på armarna,, Det blev ett samtal in ill BUP-akuten igen för att återigen åka in... Den här gången blev inte sonen så glad när jag åkte. Vi hann vara hemma ca 1 timme innan vi vände och åkte in igen..

Nu börjar ruliansen med samtal, agressionsutbrott, medicinerngar, suicidförsök, bup-akuts-besök, polissamtal, ångestattacker och misskötande av skolan.

Sammanlagt har vi under hösten åkt in 5 ggr på suicidförsök, polisen har ringt hem till hennes pappa en gång och till mig en gång. En gång för att hon begått ett brott och en gång för att hon blibit utsatt för ett brott..

För er som inte varit med om det - jag kan säga att hjärtat stannar på en när man svarar i telefonen som ringer och någon presenterar sig:

- Hejsan, Johan heter jag, jag ringer från citypolisen. Är du mamma till *******?

HJÄRTSTOPP!! Har det hänt något eller har hon gjort något...??

Mitt i all denna dramatik som varit under hösten så har min och mitt X sammarbete börjat fungera på en skaplig nivå.. vi kan diskuttera ang. barnen, och ha hyfsade konverastioner iaf. Det har ju varit näst intill obefintligt innan, men iom dotterns urspel under hösten har det faktiskt blivit helt ok sammarbete... Vilket är skönt...

Sambons X har nog aldrig hört ordet sammarbete. Hon kör lite efter mottot: It´s my way or the highway..

Funkar lite så bra när man har barn ihop.. Men - det blir nog bättre så småningom... Inom just den kategorin får jag skriva: To be continued... ;-)

Men jag kan säga att det är mycket som snurrar i huvudet - hela tiden...

Dottern - konstant...

Ekonomin - inte konstigt när man är sjukskriven men har ändå samma utgifter som innan och två barn somska försörjas...

Men sen kommer vi till det som snurrar allra mest...

När vi träffades - jag och min sambo - så pratade vi MASSOR, för att det inte skulle behöva finnas några oklarheter liksom. Han har varit gift, och är skild sen typ 3-4 år tillbaka. Han har gjort den delen och sa redan i början av vårt förhållande att han har gjort det, och vill inte göra om det...(Hans skilsmässa var sjukt smutsig)

Ok, jag accepterade detta, Det var ju honom jag älskade inte tanken på att gifta mig... Jag accepterade för många år sedan att jag inte kommer bli gift eftersom mitt X inte trodde på äktenskap över huvud taget.

Men att acceptera det med min sambo gick nog för  lätt...

Jag vet att livet inte handlar om att gifta sig - såklart - och ingenting säger att jag måste ha det stooooora prinsessbröllopet som de flesta i min omgivning har haft (som min sambo och hans x hade) men jag har nog insett att jag nog inte accepterat tanken på att inte få gifta mig...

Jag har nog mer satt en innersta dröm åt sidan för mannen jag älskar.

Det är inga problem så..

Att sätta sin innersta dröm åt sidan för sitt livs kärlek, för att man inte delar den drömmen, det är den ultimata uppofffringen, men jag kan inte sitta och säga att det inte gör ont. För när jag tänker på det, eller när jag sitter på FB och ser de där ursöta bröllopsvideorna som gör att man gråter för att mannen är så romantisk, då gör det sjukt ont, hela vägen in i själen.

Jag vill också ha det där romantiska bröllopet, med den vita klänningen,den vackra ringen,  den fina buketten, den vackra lokalen, mina nära och kära som delar vår dag,, Det behöver inte va stort... eller rättare sagt, jag vill inte ha det stort, men jag vill också visa hela världen att vi hör ihop, att han är min... nu och för evigt.

Men, innerst inne vet jag att det inte kommer hända, så att sitta och drömma om det, och tillåta sig själv att må dåligt över det är faktiskt ganksa dumt, men ibland kan man inte rå för vad hjärnan bestämmer sig för att tänka på... grubbla på.... bubbla över om...

Nähää, nu är det dags att försöka göra någon nytta här hemma. Blev ingen sovmorgon, så det är väl likabäst att bara gå upp och börja dagen istället...

Ha en fantastisk dag allesammans!!